Hej!
Som jag skrev på introduktionen, jag och min kille startade en utredning för lite mer än ett år sen. i sammband med det fick jag veta att hade två st blodcystor. En är nu borta, men den andra är kvar. Enligt doktorerna kan cystan påverka min fertilitet, men är inte den uteslutande anledningen till att vi inte kan få barn.
För ca en vecka sen avslutades hela utredningen. Alla prov, både mina och min killes, ser bra ut. Vi borde kunna skaffa barn, men fortfarande har inget hänt...och tro mig...VI FÖRSÖKER!!
På måndag har vi tid med gynekologen, då är det tänktr att vi ska prata om en plan, vad som händer här näst. Under det här året har jag läst på väldigt mycket och jag tror att hon kommer att säga att nästa steg är insemination eller IVF. Om hon säger att vi ska börja med insemination så vill jag att vi gör en privat. Det kostar ca 3000kr och då slipper vi väntan.
Under detta år har jag mått väldigt dåligt över det här till och från. Ibland har jag sagt rent ut att jag skiter i att skaffa barn, att jag inte orkar med detta och att jag lika gärna kan börja med p.piller för då slipper jag hoppas varje månad!!! Ibland är jag lite mer positiv...
Sista gången var den jobbigast (2 veckor sen)...för då var min mens ca 3 veckor sen. Jag gjorde två negativa g-tester och efter ca 1 vecka fick jag min mens. Jag grät hela natten och dagen efter tvingade jag mig själv att gå till jobbet fast jag inte hade ett dugg lust att jobba.
Jag jobbar på en förskola på en avdelning med 2-3 åringar som är helt underbara, men till och från (mer till) så påminner de mig om allt det jag inte har. Jag har 16 stycken påminnelser varje dag! Detta gör jäkligt ont och ibland är jag stark nog att klara av det, men ibland bryter jag ihop. Det gjorde jag för två veckor sen då började jag gråta på jobbet. Ingen såg mig ochjag vill inte att någon ska se mig, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill bara att de automatisk ska förstå hur jag känner. Jag vet att de inte kan, inte ens min kille förstår hur jag känner. Han säger att han är lugn att han vet att vi kommer att få barn nån gång... Jag undrar om han verkligen känner så innerst inne.
Jag känner att på måndag får vi vår dom... det värsta gynekologen skulle kunna säga är att vi fortfarande är unga och att vi ska fortsätta försöka ett tag till!!!! Jag har redan bestämt mig att jag tänker inte bara fortsätta försöka! Vill jag ha nåt så skaffar jag det! PUNKT SLUT!
Anledningen till varför jag startar en blogg om detta är för att jag behöver skriva av mig. Jag läser ett antal bloggar som handlar om just ofrivillig barnlöshet och det är så skönt att läsa att det finns kvinnor som känner precis som jag, att jag inte är knäpp när jag tar avstånd från gravida kompisar eller gråter varje gång det visas en förlossning på tv. Att jag kämpar med att vara genuint lycklig för min bästa väns skull som ska få en bebis i februari.
Allt detta är inte kul och jag hoppas verkligen att denna blogg kan få vara en plats där jag kan vara 100% ärlig och inte låtsas...som jag gör varje dag.
