Ja som ni märker så blir jag inte särskilt bättre på att blogga. Det sjuka är att jag inte ens kan förklara varför.
Jag tycker jag är så konstig just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag har till ex. Alltid trott att när jag väl blev gravid så skulle jag skriva och prata om det dygnet runt, att jag skulle blogga flera ggr om dagen om mina tankar och symtomer. Men varje gång jag tänker på bloggen så orkar jag helt enkelt inte. Jag kan inte riktigt samla mina känslor. Jag känner allt på en och samma gång. Jag går runt i en bubbla helt själv och världen känns så långt borta från mig just nu. Jag har hört att man kan vara så i början av en graviditet. Men det är så konstigt att jag inte ens kan förklara vad jag tänker på. För går absolut inte och tänker på bebisen hela tiden, vilket jag trodde att jag skulle göra. Jag har tagit mental semester från jobbet redan. Det känns som om allt bara rinner av mig. Jag är totalt oengagerad! Inget rör mig i ryggen. Det är läskigt att känna så samtidigt som det är skönt. Tiden har sprungit iväg och om 2 dagar går vi in i vecka 10. Jag kan inte förstå att om 2 veckor har de 12 jobbiga veckorna gått! Jag tror helt ärligt att jag inte fattat att jag är gravid. Även om jag planerar för framtiden så känns nuet så långt bort. Jag kan inte ta in att jag äntligen har en underbar bebis i min mage...det är för bra för att vara sant!
Förr trodde jag att jag skulle vilja skrika att jag var gravid till hela världen, men just nu spyr jag av bara tanken att skriva det på FB... Mamma vill ju bara skriva det och visa hur glad hon är så jag har gett henne tillstånd att berätta för alla på midsommar.
Lite läskigt....
Jag vet egentligen inte vart jag ville komma med det här inlägget. Men som ni märker så är jag oerhört disträ och jag tycker nästan att det är jobbigt att prata om min graviditet och vad bebisen utvecklar just nu med folk som inte är från min absolut innersta krets.
Jag kan nog summera allt med att jag just nu är otroligt skör och sårbar.
Jag kan känna igen mig lite. Fast för mig är det jobbigt att prata om graviditeten med familjen förutom maken. På ett vis har jag förstått att jag är gravid och på ett annat inte och det känns som att jag ljuger för alla. Jag trodde t.ex. att jag skulle börja köpa gravidtidningar och grejer direkt och planera för alla inköp eftersom jag längtat men nu vågar jag inte. Kanske börjar man förstå när man får mage eller vad tror du?
ResponderEliminarSen tror jag inte detta är så konstigt med tanke på att man längtat så länge.
Ja det är svårt att veta när man ska våga hoppas och tro på att det faktiskt ska gå hela vägen. Man är rädd för att börja njuta för mycket tror jag. Kram!
ResponderEliminar