När jag väl kom ut från badrummet tog jag hundarna och gick på en långpromenad med min syster som är den enda som vet om behandlingen. Jag grät och skrek ut med henne. Hon lyssna och försökte ge råd så gott hon kunde. Jag mår mkt bättre nu. Det brukar vara så. Jag mår skit men så fort jag får prata och älta det hela så brukar det kännas bättre sen. Jag sa till min syster att jag är så otroligt glad att ha min blogg. För tack vare den har jag nånstans jag bara kan få skriva av mig utan att känns att nån kommer tycka att jag är jobbig. De som läser min blogg har själva valt det och är förmodligen personer som har eller går igenom samma sak som jag. Och ni är faktiskt de enda som verkligen förstår! Så därför är jag så tacksam! Tack för alla era kommentarer och råd. Jag uppskattar verkligen dom och de hjälper mig att bli klokare.
Jag vet att jag måste prata med min kille och verkligen förklara vad jag känner men det är svårt när knappt jag vet vad som händer med mig. När jag väl har lugnat ner mig så har jag nästan glömt vad jag var så arg på. Så det var tur att jag skrev ner det denna gång. Jag ska försöka prata med honom imorgon. Han är fortfarande kvar hos sin kompis och jag ska försöka sova nu så att denna dag försvinner snabbt.
Stor kram till underbara er!
No hay comentarios:
Publicar un comentario